Och så adderar vi en nypa ångest...

Dag två på baksmällefronten har gått desto bättre. Svårt att röra höger knä och stel i nacke, men mycket piggare. Dagen spenderades med att vakta på lärare för att få tillbaka uppsatsen (som jag misslyckades med) och spela mulle på Kåren. Kvällen spenderades med att se på HV71-Frölunda och spela Riket. Har även betalat räkningar och sorterat litet papper.

Är dock arg på mig själv för att jag skjuter upp de viktigaste sakerna, som gå till AF, skriva CV och söka jobb. Vad är det för fel på mig? Vill jag vara fast i ett vakuum? Jag längtar ju efter att flytta, men kan bara inte få tummen ur för att göra det som krävs av mig. Varför är jag så ambivalent? Det är ju ingenting fel med att flytta och börja jobba på riktigt. Jag ser fram emot att skapa ett nytt hem med min älskling. Jag behöver slå mig själv i huvudet tills jag tar tag i saker och ting.

Sen så hjälper det ju inte att vi pratat så länge om att flytta att de flesta tror vi är halvvägs iväg nu. Det börjar vara dags att bestämma sig, vart blir det och vad blir det? Vi skulle gärna ha bestämt det för en månad sen, kanske hade vi gjort det om jag vart litet mer ambitiös. Iofs, just nu hänger allt på T:s omtenta som dessutom är försenad, och på min revidering som jag inte känner att jag stressat på så mycket som jag borde ha gjort.

• Jag är för saktmodig.
• För trygg av livet i Luleå med skolan, vännerna och kvantum.
• För osäker på min egen förmåga. (Klarar jag av ett riktigt jobb? Klarar jag av att fixa pappersarbetet som krävs? Kommer jag misslyckas så är det ju inte bara jag själv som blir lidande utan även T. Och han har ju nog med sina egna kamper.)

Nu gäller det att klippa navelsträngen... och att komma ihåg: det finns ett liv efter Luleå.

/Fia over and out