Av barn och utvecklingsstörda får man sanningen...

Jag åkte just till stan för att skriva ut och posta en platsansökan och AEA-papper. På vägen till bussen klev jag förbi bokhandeln och beslutade mig för att köpa ett vykort och skriva till päronen. Jag klev sedan in på ett fik för att ta en kopp god moccachino och skriva brevet, och då jag kom in möts jag av ett exalterat babyskrik och finner ett par späda babyarmar om mina ben.
Jag, något konfunderad, klappar babyn litet samtidigt som jag lösgör dess händer från mina ben och går till godishyllan. Babyn följer efter mig. Jag går till kön för att handla. Babyn följer efter mig igen. Jag sätter mig ned för att skriva vykort. Babyn försöker krypa upp i min famn. Jag skrattar litet förtjust och klappar den på dess blonda kalufs. Mamman - som hela tiden haft full sjå med att hämta tillbaka sin pojke - säger litet förvånat "Det här var underligt, han som är så blyg mot främlingar." "Jag kanske hade några slags mammavibbar ute", skojade jag och så nickade hon.

När jag skrivit brev och druckit upp går jag till busshållplatsen. Där står en utvecklingsstörd kvinna och observerar mig litet innan hon frågar om jag just kommit från jobbet (antagligen observerar hon min jobb-aktiga skjorta). "Jo", säger jag. (Man småpratar ofta så här i Skåne)."Du är duktig!" säger hon. "Tack säger jag" och så huttrar jag till. "Fryser du?" frågar hon. "Jo, det är litet kyligt" säger jag som står där utan tjocktröja. "Du ser snäll ut", säger hon. "Tack", säger jag litet paff. "Jag är ganska snäll."

Sedan berättar hon var närmaste postlåda ligger i närheten av var jag bor - jag som inte ens visste att hon sett mitt vykort förundras lite över hennes observeringsförmåga och tackar för hjälpen innan vi kliver på bussen. När jag kliver av vinkar hon glatt och ropar "HEJDÅ!"

Av barn och utvecklingsstörda får man höra sanningen sägs det, så vad visar det här då? Antagligen att jag är en mycket snäll och kramvänlig person. =)
/F out