En norrbottnings funderingar om skåne

Min mor föreslog idag att jag borde bli krönikör. Jag tyckte det lät rätt så roligt, jag skulle kunna skriva om hur det är att leva som norrbottning i detta främmande landskap..."En norrbottning i skåne". Jag satte mig ned och började fundera över mitt nya liv som skåning.

Om någon spått min framtid då jag var liten och berättat för mig att jag skulle bli kär i en skåning som skulle ta med mig 160 mil hemifrån till Skåne där jag skulle bo, då hade nog mitt naturliga svar varit "Ha! Aldrig att jag skulle lämna norrbotten! Dessutom skulle jag aldrig vara ihop med en skåning, de pratar jättefult..."

Tji fick jag.

Hur som helst - jag fattar fortfarande inte hur detta gått till - men nu är jag ändå här i Skåne, i den sydligaste kommunen i det sydligaste Skåne, där de talar den grövsta skånskan jag någonsin hört. Kvar i mitt kära norrbotten finns bergen, dalarna och skogen som jag saknar, och istället har jag fått en idyllisk sommarland med ändlösa ängar, gamla gårdar, raps, körsbärsträd och gigantiska öppna ytor! Här har de träd jag knappt sett, ekar, alar, almar, bokar med stora vackra lövkronor. En och annan tall och gran kan man så klart finna, men inga storskogar. För det mesta står träden i dungar på högst 20 träd, som pryder mitten på ängarna. Det känns så konstigt att ha fri sikt säkert en kilometer åt varje väderstreck. Överallt ser man, syns man, det är så jag får torgskräck!

En annan sak som skiljer Skåne från Norrbotten är att det går att ha palmer här. "Vo jär hä för nå swammel?" säger den besserwissiska djävulen på min ena axel på grov norrländska. "Hä går ju int å håvva när hä börj´å snö!" Men så säger den lilla ängeln på mina andra axel "Int gör hä nå, hä jär ju fint. Dässutom kom ju int snön hit ändå." Min besserwissiska djävul är ganska dum och fattar inte att Sverige är ett avlångt land med olika klimatzoner, och börjar därför klia sig i sin loppiga skalp med en konfunderad min medan min ängel suckar sorgset. Min lilla ängel är litet ledsen över det där med snön, för det som hon älskar mest av allt (hon och alla andra änglar också) är att göra snöänglar. Jag undrar litet stilla om skåningar har någon egentlig aning om vad snö är, och nu menar jag inte den snön som kan komma här som tinar bort efter ett dygn, utan RIKTIG-TRE-METER-DJUP-SNÖ, av den sorten som går å gräva tunnlar i, och köra skoter på. Den glittrande tomtevärlden med renar och snötäckta granar. Jag tror inte skåningarna förstår... Någon borde upplysa dem... Kanske om jag visar bilder från vintrarna då jag var barn?

Men å andra sidan, vad bryr sig skåningarna om snö när de har fyra timmar till kontinenten, en halvtimma till Danmark, svajande palmer och vårar som räcker ända från mars till maj? De kanske undrar - på samma sätt som jag - om norrbottningarna egentligen förstår hur underbar den skånska sommaren är? För isåfall kanske de inte skulle bo kvar där uppe...

Nu kan jag inte riktigt säga att det där var en lysande start på min krönikör-strävan, men jag känner hur det börjar rulla igång. Kanske kommer jag snart in på de humoristiska små skillnaderna mellan de två folken, sannolika missförstånd och språkförbistringar. Det skulle väl vara intressant? Det tycker jag i alla fall...

Sist men inte minst vill jag bara TACKA ALLA SOM RINGDE OCH GRATTADE MIG PÅ MIN FÖDELSEDAG! Tack tack!
/F over and out