Jag har beslutat mig för att klippa håret. Det ska bli kort i nacken och längre på sidorna, med raka polisonger och assymetrisk lugg. Så har jag visualiserat det i alla fall, men när det kommer till kritan måste jag lita på frisören och vad hon tror jag kommer passa i. Ett faktum är att jag är urleds på mitt långa trassliga hår, det känns bara som ett par långa gardiner som hänger tungt. Det är i vägen, det hårar ned i soffan, i sängen, i bilen, på kläderna. Det fastnar i lampor (!!), min sambo råkar jämt somna på det vilket leder till att jag blir rejält luggad om jag flyttar mig i sömnen.
Kort sagt, jag är leds på att ha långt hår.
Ska till frissan på måndag, jag kommer visa bilder från resultatet här senare.
Faktum är att jag tror jag helst av allt skulle vilja raka ena sidan med något snyggt mönster, men jag vågar inte. Jag måste ju vara proper för jobbet och jag vill inte att mina kunder ska kolla konstigt på mig. Nog för att de kollar konstigt på mig ändå, jag är en 24 åring, knappt vuxen ännu! ;-)
Har faktiskt reflekterat litet över min unga ålder på sistone. Mina arbetskamrater kom på After Worket fram till att jag var den yngsta medarbetaren just nu, och det gjorde mig mallig för då kom jag att tänka på att jag kommit så långt fast jag är så ung. Fast det har ju sina nackdelar med, jag känner ibland att jag kommit för långt för fort.
Det har gått sex år sedan jag flög ut ur boet. Jag har levt livet på fast-track med universitetsutbildning och jobb inom fem år, inte unnat mig paus, alltid strävat efter högsta poäng och de bästa meriterna. Jag knegade inom Kårhusrestaurangen, jag jobbade extra på kvantum, jag missade en hel del roliga föreningar som jag ville vara med i för att jag fokuserade för mycket på studierna. Nu så här efteråt kan jag undra vad jag stressade mot...
Alla mina vänner var vid 24 år kvar på universitetet och gjorde andra saker medan de i läste i ett lugnare tempo. Jag tror att det gav dem tid att finna sig själva och bättre förstånd om vad de ville bli när de blev stora. Det hade säkert varit nyttigt för mig med, bara att stanna till, reflektera och se till att få litet personlig mognad. But that's Fia, always rushing into things! Vid det här tempot kommer jag väl vara gift och ha barn vid trettio, scoutledare och mellanchef inom offentlig myndighet. Men är det vad jag vill...?
En liten Fia inom mig med stjärnor i ögonen myser och viskar "jag vill göra något meningsfullt där jag växer som person". En skinntorr butterfia säger "jag tar vad jag får". Den drömmande Fia vill bli författare. Den som tänker på framtiden vill ha ett stabilt och tryggt jobb, gärna administrativt, med en bra ingångslön.
Men jag ska inte tänka på allt detta just nu. Först och främst ska jag klippa håret.
Garmin BC 30 Wireless Backup Camera
3 år sedan
6 kommentarer:
Jag vill inte heller bliva stur och det innebär att man måste gifta sig och skaffa barn. Och bli scoutledare.
OM det innebär, förstås...
Det beror ju litet grann på vilket håll man är på väg. Du är nog på väg mot ett helt annat slags vuxenliv.. =)
Jag tänker heller aldrig bli stur för då måste man ha bestämt sig för vad man vill göra med sitt liv. Och jag varken kan eller vill bestämma mig ;) Att ta det "lugnt" med studierna hjälper inte mycket mer än att man känner sig gammal och att man inte gjort nåt vettigt med sitt liv fast man svnart är 30 *hahaha* spelar nog ingen roll hur man gör, gräset verkar ändå bara grönare på andra sidan!
Liza du har nog helt rätt.. =)
Ha inte för bråttom att bliva stur, It´s overated =) I och för sig så ska inte jag hävda att jag blivit stur jag heller, har inte ens ett ICA-kort =) Menmen, frisyren låter grymt snygg! You go girl =)
Skicka en kommentar