Kontemplerar livet

Allt och alla förändras... Även om vi följer samma rutin dag efter dag, åker till samma jobb, träffar samma människor och tror att vi inte gör något annorlunda så förändras vi. Din arbetskamrat slutar, du blir sjuk, du går upp/ner i vikt, dina vänner skaffar barn, du och din sambo växer sakta men säkert ifrån varandra. Yttre händelser påverkar det inre livet, får oss att reflektera över och omvärdera vår egen situation. Ibland kommer vi fram till att vi trivs med situationen, men ofta så leder förändringen till att man själv behöver göra en förändring för att trivas igen. 
När man sedan inte är helt på det klara med vad man vill göra av sitt liv så medför förändringen en massa förvirring. Så är det i mitt fall. Nu när jag får tid över för att sitta ned, koppla av och fundera så kommer ofta tankar om livet i allmänhet och om yrkesval i synnerhet. Vem är jag? Vad vill jag? Är jag på rätt bana? Omger jag mig med bra människor? Är jag där jag vill vara? Gör jag det jag vill göra? Jag har aldrigt haft några fasta mål, alltid följt med strömmen och det har varit en trevlig åktur. Men nu har strömmen stannat och jag är inte helt nöjd med vart jag hamnat, men vet inte vad som krävs för att jag ska bli nöjd igen.

Många människor drivs av att göra karriär och tjäna stora pengar. För mig är det inte intressant. Ett jobb ska vara meningsfullt och inspirerande, man ska ha kul, ha en ok lön och framför allt ha trevliga arbetskamrater och en lagom stressig arbetsmiljö. Jag vill göra mina åtta timmar, sedan kunna åka hem och koppla bort jobbet. Jag vill omge mig med ett stort gäng vänner, aldrig riktigt växa upp, jag vill hitta på massor med saker som  t ex brännboll, kubb, skidåkning, jag vill åka på mässor, jag vill nörda loss. Men vad vill jag arbeta med med? Var vill jag bo?

Baz Luhrmann sa i sin sång Wear Sunscreen att man inte skall känna sig skyldig om man inte vet vad man vill göra av sitt liv, och att några av de mest intressanta 40-åringarna han känner fortfarande inte vet vad de vill göra med sina liv. Men visst hade det varit skönt med en liten hint...? Som i Fågel-Fisk-Mittimellan, med någon som ropar "nu är det varmt!!!" när man kommer närmare målet, närmare den ultimata lyckan. För vi vet ju alla att vägen till den ultimata lyckan kan gå i kringelkrokar, det kan vara något helt annorlunda än vad man först väntade sig....

Svar på ovanstående existensiella frågor mottages tacksamt.

Vad är INTE fel med mig?

Jag har ont i knä
Jag har illamående mage
Jag har dallerfläske
Jag har knakig nacke
Jag har en katt som är dum som spån
Jag har en katt som är för smart för sitt eget bästa
Jag har en mycket smutsig lägenhet

Å ja ids int göra nå åt något av det
Förutom att kanske borta tänderna... på katterna.

My first and everlasting pleasure - to torment pretty things.

Så to boil down to the point - Vad är INTE fel med mig?

Jag vill aldrig bliva stur

Jag har beslutat mig för att klippa håret. Det ska bli kort i nacken och längre på sidorna, med raka polisonger och assymetrisk lugg. Så har jag visualiserat det i alla fall, men när det kommer till kritan måste jag lita på frisören och vad hon tror jag kommer passa i. Ett faktum är att jag är urleds på mitt långa trassliga hår, det känns bara som ett par långa gardiner som hänger tungt. Det är i vägen, det hårar ned i soffan, i sängen, i bilen, på kläderna. Det fastnar i lampor (!!), min sambo råkar jämt somna på det vilket leder till att jag blir rejält luggad om jag flyttar mig i sömnen.

Kort sagt, jag är leds på att ha långt hår.

Ska till frissan på måndag, jag kommer visa bilder från resultatet här senare.

Faktum är att jag tror jag helst av allt skulle vilja raka ena sidan med något snyggt mönster, men jag vågar inte. Jag måste ju vara proper för jobbet och jag vill inte att mina kunder ska kolla konstigt på mig. Nog för att de kollar konstigt på mig ändå, jag är en 24 åring, knappt vuxen ännu! ;-)

Har faktiskt reflekterat litet över min unga ålder på sistone. Mina arbetskamrater kom på After Worket fram till att jag var den yngsta medarbetaren just nu, och det gjorde mig mallig för då kom jag att tänka på att jag kommit så långt fast jag är så ung. Fast det har ju sina nackdelar med, jag känner ibland att jag kommit för långt för fort.

Det har gått sex år sedan jag flög ut ur boet. Jag har levt livet på fast-track med universitetsutbildning och jobb inom fem år, inte unnat mig paus, alltid strävat efter högsta poäng och de bästa meriterna. Jag knegade inom Kårhusrestaurangen, jag jobbade extra på kvantum, jag missade en hel del roliga föreningar som jag ville vara med i för att jag fokuserade för mycket på studierna. Nu så här efteråt kan jag undra vad jag stressade mot...

Alla mina vänner var vid 24 år kvar på universitetet och gjorde andra saker medan de i läste i ett lugnare tempo. Jag tror att det gav dem tid att finna sig själva och bättre förstånd om vad de ville bli när de blev stora. Det hade säkert varit nyttigt för mig med, bara att stanna till, reflektera och se till att få litet personlig mognad. But that's Fia, always rushing into things! Vid det här tempot kommer jag väl vara gift och ha barn vid trettio, scoutledare och mellanchef inom offentlig myndighet. Men är det vad jag vill...?

En liten Fia inom mig med stjärnor i ögonen myser och viskar "jag vill göra något meningsfullt där jag växer som person". En skinntorr butterfia säger "jag tar vad jag får". Den drömmande Fia vill bli författare. Den som tänker på framtiden vill ha ett stabilt och tryggt jobb, gärna administrativt, med en bra ingångslön.

Men jag ska inte tänka på allt detta just nu. Först och främst ska jag klippa håret.