måndag, november 17, 2008

PS:I love you

Jag brukar inte recensera filmer men jag såg just PS: I Love You och fullkomligt älskade den, så jag tänkte att jag måste rekommendera den för er alla där ute som skippat den i tron på att den är medioker. Låt mig säga en grej: Det är den inte. Har sett en hel del filmer på sistone och detta är definitivt en av de bästa.

"Holly och Jerry är ett ungt par som varit gifta i 9 år och fortfarande älskar varandra innerligt. När så Jerry dör av en sjukdom står Holly ensam kvar utan att veta hur hon någonsin ska kunna gå vidare. Så börjar brev dyka upp till henne, brev som Jerry skrev innan han dog och som är menade ska hjälpa henne att börja leva igen."

Man får uppleva Holly och Jerrys kärlek från ett tillbakablickande perspektiv, och på något sätt får alla de små vardagliga sakerna som de tog för givet i efterhand en värme och sentimentalitet. I början har de ett gräl om att Jerry har råkat berätta för Hollys mor att Holly inte vill ha barn just nu. Holly känner sig osäker på ekonomin, vill ha en större lägenhet, bättre jobbtider, etc etc. Sen sätter hon sig ned och suckar och säger "I just want our life to begin!" varpå Jerry säger till henne "Baby, our life has already begun..." Det är som om filmen säger: ta tillvara på ditt liv, njut av det, lev idag.

Kort och gott är det ett rörande drama om äkta kärlek, som får en att skratta, gråta och mysa.
Helt enkelt en feel-good rulle som är perfekt för "sentimental suckers" som jag. Jag vill inte få er att tro att det är någon oscarsrulle heller, för det är det inte. Men för er som älskar James Marsten (Spike) så kan jag meddela att han är med i denna rulle, och även snyggingen Jeffrey Morgan som kanske är mest känd som Denny Duquette (Izzies hjärtsjuke patient som hon blir förälskad i) i Greys Anatomy. För att inte tala om Gerard Butler själv, min absoluta favvo. Egentligen skulle jag nog ha tagit upp det i början, bara dessa ögongodis är ju skäl nog för att se filmen... ;)

4 kommentarer:

Martina sa...

Då borde du läsa boken också, av Cecilia Ahern.

Fia sa...

Hehe det borde jag nog.. =)

Jill i Fyra Rum och Kök sa...

Ja - läs boken! Den är också sådär härligt tårdrypande...som man behöver ibland. ;-) Ärligt talat tror jag inte att jag gråtit så pass mycket till någon annan bok. Fast å andra sidan brukar de böcker jag läser i vanliga fall inte innebära så mycket "gråtsekvenser".

Fia sa...

Det låter bra... ibland är det skönt att få gråta litet ;)