konsten att lukta på varje snöflinga

ibland tar det ett tag innan ens hjärna kopplar ihop saker, hur än uppenbara de är. exempelvis så tog det en kärleksförklaring från mig innan tommy insåg att han kände på exakt samma sätt, det hade tydligen aldrig slagit honom innan. (han är lite underlig, min älskling, men ack så fin.)

vad jag försöker komma till handlar inte om tommy och mig utan om mig och min tristess. jo, ni har nog hört mig gnälla på om dittan och dattan, "när man hamnar i ett förhållande blir man förslappad". ok, en del av det är nog sant, men en sak som jag inte tänkt på är att jag ju lagt bort en väldigt stressig sak i mitt liv, något som ätit timmar och dagar, veckor, månader och till slut slukat upp dessa tre år här i lule så de gått fortare än jag kan säga krakebrankenflax (eller hur det nu skall sägas).

och vad pratar jag om? jo, jag pratar självklart om kåren, den värsta energivampyren av dem alla. och då ansvaret växte föll alla mina andra intressen åt sidan, min gigantiska vänkrets blev mindre och mindre, tills den egentliga kärnan av vänner som jag hade tid med kvarstod. till slut ägnade jag nästan all tid förutom studietid åt att jobba på kåren, något som jag visserligen inte ångrar, men ändå är väldigt glad över att det är över.

för jag har kommit till en stor insikt.

mitt liv är inte alls tråkigt... det är allting som jag någonsin önskat mig. jag pratar om piece of mind. jag har misstagit stillheten efter att ha varit mitt i stormens öga för att jag inte har något liv, när det är helt helt fel. jag har omedvetet gjort det möjligt för mig att uppleva någonting som jag aldrig förr upplevt: att vakna upp en dag, inte veta vad jag skall göra eller var dagen tar mig. att hinna med allt det som jag alltid pratar om att göra. jag vill ha tid att känna efter, så jag hamnar på rätt väg här i livet. jag vill känna efter och veta vad det viktiga i mitt liv är, för det är fanimej inte att skeppa 120 fulla studenter runt omkring sverige, eller att pynta en sunkig lokal för en bal som ändå bara blir en supa-tillställning där pyntet rivs ned samma kväll. det viktiga i livet är inte att vara hur jäkla full som helst och inte komma ihåg vad man gjort dagen efter och skratta åt det som om det vore humoristiskt. det är inte heller att göra så professionell affisch som möjligt. det är att vara med dom människorna som verkligen betyder något för en, att leva ut sina drömmar, ta vara på varje minut, varje årstid (för de passerar så fort).

jag tror jag fortfarande är i stresstillstånd, vill inte ta på mig något stort projekt eller någon hobby eftersom jag är van att jag inte har tid sånt. men nu är paralyseringen över. nu ska jag lukta på varje snöflinga utan att räkna minuterna jag spenderar med att inte göra någonting "nyttigt", jag ska sitta uppe hela natten å spela spel, jag ska äta saker som inte är nyttiga för mig, jag ska gå långa promenader, göra snögubbar, baka pepparkakor, gosa med mina katter. för idag kommer aldrig igen, och det är tid för mig att njuta av nuet!

/fia over and out