Blindhet

I söndags såg jag filmen Blindhet och har funderat ett tag på vad jag skulle vilja säga om den...

Filmen är baserad på boken med samma namn av Jose Samargo och handlar om en epidemi som gör folk blinda. Det står rätt fort klart att det är en smitta som sprider sig, och för att förhindra att fler drabbas hamnar våra huvudpersoner i karantän på ett gammalt övergiven sinnessjukhus. Allt eftersom veckorna går så blir de fler och fler, och eftersom myndigheterna inte riktigt vet vad de ska göra av dem och ingen vågar ge sig in där för att riskera att sprida smittan, så får "internerna" veckoransoner med mat, men i övrigt så bryts kontakten med omvärlden. Det bildas en maktkamp för mat och vatten mellan de olika avdelningarna så samtidigt som alla försöker lära sig hantera bristen av synen, klara av att tvätta sig själv, mata sig själv, så måste de också utstå gängvåld, våldtäkter, svält och depressioner. Eftersom de lever i sån misär tar det inte länge innan folk börjar dö, och eftersom ingen vågar ta sig in i deras avdelningar så får de själva begrava sina döda ute på rastgården, fumlandes i blindhet. Bland dessa blinda finns också en seende, frun till en ögonläkare som blivit blind efter att han träffat en blind patient. Frun ville inte separeras från sin man, och har visat sig immun hittils mot blindheten. Hon är den som ser den misär de alla lever i, men kan inte heller berätta för någon att hon faktiskt inte blivit blind.

Jag köpte filmen efter min brorsa snackat om boken. Det är väl egentligen inte min smak, men den är faktiskt rätt så intressant. Det är helt klart en dystopisk thriller, inte så karaktärsbunden utan mer konceptuell. Vad skulle hända om alla i världen blev blinda? En efter en, utan förvarning. Hur skulle folk reagera? Skulle folk våga sig ut på vägarna? Hur skulle man bete sig mot varandra? Vad skulle staten göra? Hur länge skulle samhället fungera om ingen kunde leda de blinda?

Jag har svårt att tro att människor kan bli behandlade på så sätt om de skulle drabbas av en smitta för jag lever i tron att människor i kriser som dessa reser sig till utmaningen och tar hand om de sjuka, på de sätt de kan. I det politiskt korreka, socialdemokratiska samhället. Det är dock en intressant toch skrämmande tanke, hur snabbt det skulle kunna eskalera till kaos.

Det som jag saknade med filmen var mer karaktär hos karaktärerna, men samtidigt var det en fin avvägning som gjordes för att lyfta fram idén istället för karaktärer som driver historien. Tror det fungerar bäst som det är just nu. Filmen får en fyra!

The Black Swan

The Black Swan är en psykologisk thriller som handlar om Nina, en ballerina som kämpar för perfektion. Hon vinner huvudrollen i en ny produktion av Svansjön mot den tuffaste konkurrensen, men har problem med att ikläda sig den rollens dubbelnatur och får kritik för att hon är för frigid.

Allt eftersom produktionen fortskrider och Nina pressar sin kropp till det yttersta för den perfekta baletten, börjar hon hon uppleva att konstiga saker händer. Spelar Ninas sinnen ett spratt med henne... eller är det någon som försöker sabotera hennes balett?

Såg denna film på bio med ett par vänner på tisdagen och efteråt var det litet blandade reaktioner. Någon hade suttit och hållt för ögonen i ungefär halva filmen, en annan var chockad och mållös, en tredje tyckte inte scenerna med de kusliga händelserna var så scary, men att det var irriterande att försöka lista ut vad som skulle hända härnäst.

Jag var mest chockad över hur jag klarade av att se filmen. Det är inte en skräckfilm men den hade ett par riktiga "hoppa-till"-scener där jag skrek av förfäran. Men det var mest härligt pirrigt. Det var inte skrämmande så som det kan vara då hjälten jagas av en mördare som plötsligt hoppar fram från en gardin. Denna var skrämmande men litet overkligt, och mest jobbigt för karaktären Nina, därmed litet jobbigt för mig som såg det. Jag knöt inte an till storyn så mycket för att jag har svårt att uppskatta balett, men Natalie Portman är lysande som den litet skygga och ångestdrabbade Nina, vilket vägde upp för detta.

Precis som en av mina vänner satt jag och försökte klura ut vad som var vad och ett par teorier slog mig:

Nina lär känna en balettdansös, Lily (spelas av Mila Kunis), och en tanke som slog mig rätt så tidigt var att hela storyn skulle kunna ta en Fight Club-twist. Eller en A beautiful mind-twist, kan man väl också kalla det.

En annan teori som slog mig gällde Ninas mamma, en riktig curlingmamma som daltade med Nina och var litet passivaggressiv. Det gav mig litet Norman Bates-vibbar (ni kommer väl ihåg psycho)?

Vad som egentligen var sant förtäljer inte denna recension, då jag inte vill spoila er. :)

Det är i alla fall tveklöst att filmen hade en tyngd likt de stora klassikerna, att Natalie Portman gör en lysande roll och att filmen var rätt så okej. Men den kommer inte ligga och skava i mitt undermedvetna. Har litet olustkänsla fortfarande, minns en scen speciellt där jag tjöt rätt så högt... För det så får den 3 pliés av 5 möjliga.

District 9

The Cursed Waterbottle... Thought about naming the post that, but then I would just seem crazy. But it's true. That bottle of water has played a big role in the drama of wednesdays scifi meating has caused trouble ever since I bought it, a week ago this saturday. All though, due to the secretess law I cannot tell you more. :)

Last night I went to see the movie District 9. It's a really good sci-fi that is suppose to be like a documentary, but then evolves into the story of Wikus van der Merwe. The story begins with a recap of when the aliens came and landed over Johannesburg, and just wouldn't leave, and how the government placed them in "protection" in District 9. They stayed there for twenty years, and it became a ghetto with drugs, guns, and humans trying to profit of the aliens addictivness to cat food. But the citizens of Johannesburg just didn't want them there anymore, so MNU, a company dealing with aliens, made a plan to move them into another camp outside the city, a place that is similar to a concentration camp, giving the aliens a twentyfour hours eviction notice. Of course, the aliens doesn't want to be moved. They just want to be left alone, they just want to go home.

The movie takes up issues as human rights, racism, immigration, and puts it in the alien perspective, with us being the "bad guy". It makes you question ideals, forces you to think about what you really think about "the aliens". And besides that, it's a good action movie, filled with blasts, splatter, guts and gore. It sometimes was to much for me, being quite jumpy as I am, but the feeling of revulsion left and behind was the thoughts it implanted in me. I give it a good solid three, cause of this being parts in the movie I just didn't like. But I don't want to give too much away, so all I can say is - see it for yourself!

Bläckhjärta-recension på Catahya

Går nu att läsa min första recension som skribent på Catahya här. Jag skulle väl inte ge denna recension många stilpoäng, som tur är har Catahya inte så höga krav. Kul är det dock! Funderar på att recensera nästa fantasybok där, förutsatt att ingen hunnit före med just den boken då...


Och jo, jag har ungefär samma recension på Cineastbloggen. Slår flera flugor i en smäll, why not? =)

Twilight

Ikväll var det dags för den efterlängtade världspremiären av Twilight, baserad på Stephenie Meyers Om jag bara kunde drömma. Jag var där cirka 30 minuter innan bion började, och det var även hela Malmös population av tonårsflickor. När jag klämmer mig in bland alla tuggummipoppande och fnissande flickor hör jag deras utrop: "Alltså, jag kan inte fatta att det är dags - det är SÅ STORT!" och "Oh My Goood, Edward Cullen är såååå snygg!"

Bion börjar rulla... och alla tjejer i publiken börjar skrika av iver. SKRIKA och TJUTA. Jag har aldrig varit med om något liknande! Som om huvudkaraktärerna inte var på duken utan på själva scenen framför oss! (Tonårstjejen inom mig skrek faktiskt litet med - inombords- fast vuxna jag bara log stort. Det är kul å vara förväntansfull fjortis i grupp.)

Nästa skrik kommer ett par minuter in i handlingen då man ser Edward Cullen för första gången. Sen är det helt tyst resten av filmen, för då är alla så hänförda av handlingen att de glömt bort att de är förväntansfulla fjortisar i grupp...

Nu till själva filmen...

Eftersom boken inte kändes så klockren så hade jag inga speciella förväntningar, därför vet jag inte riktigt vad jag skall sätta för betyg på filmen...

Den skrikande tonårstjejen inom mig skulle säga att den var jättebra. Speciellt uppskattade hon kyssscenen samt scenen i skogen, då Edward sätter händerna mot stenen och fångar in Bella och Bella säger att hon är rädd... Edward tror att hon är rädd för honom, men Bella säger att hon är rädd för att förlora honom.

Den vuxna Fia skulle säga: "Den var helt okej." Hon uppskattade baseballscenen, *älskade* familjen Cullen, den oväntade humorn (speciellt scenerna med Charlie och pepparsprayet... för att inte tala om Jasper och hans min.). Hon uppskattar även att de tagit sig friheter med att blanda in händelser från tvåan för att att få spänning, och lyckas skapa en överhängande känsla av impending doom (eller impending bite).

Den negativa filmkritikern skulle säga "Vackra bilder, lysande biroller men Kristen saknade totalt närvaro. Och Robert var ful." Men faktum är att jag inte vill att någon skall lyssna på denna dissning, det var så mycket som var bra med filmen att jag egentligen inte reflekterade över det alls. Kanske var det inte ens så att Kristen saknade närvaro. Kanske är det så att Bella är en sån karaktär... Och Robert är inte alls ful, han är faktiskt rätt så behaglig att titta på. Litet speciellt utseende bara, ett sånt som man måste vänja sig med. Vad kritikern inom mig dock gillade var hur man lyckats få ihop alla dessa ändlösa "Bella stiger upp, går till skolan, går hem, stiger upp, går till skolan, går hem, stiger upp..." till "several days went by...". Enkelt och bra. Då återstår värdefull filmtid till de viktigare sakerna, samt att filmen får möjlighet och plats att bygga upp storyn bättre, vilket den faktiskt gör (se tidigare kommentar om att blanda in händelser från tvåan för att få mer spänning).

Sist men inte minst vill jag bara nämna de vackra scenerna med höga berg, tallskog och porlande kalla dalbäckar. De tillsammans med ett slags gröngrått filter sätter tonen för det regniga Forks och ger det hela en känsla av tidlös stil.

Allt som allt verkar det ändå som att jag är överens med tonårstjejen och kritikern inom mig att Twilight är rätt så okej. Nu väntar jag med spänning på tvåan!

En liten parantes: Jag förstår inte folk som jämför Twilight med Harry Potter... trollkarlar och vampyrer är inte samma sak, Forks ligger i USA, inte i England, och Harry Potter handlar om barn och Twilight om unga vuxna... INTE SAMMA SAK! Varför inte jämföra Twilight med Buffy, eller med... någon sappy lovestory. Vad som helst, men inte Harry Potter.