Ikväll var det dags för den efterlängtade världspremiären av Twilight, baserad på Stephenie Meyers Om jag bara kunde drömma. Jag var där cirka 30 minuter innan bion började, och det var även hela Malmös population av tonårsflickor. När jag klämmer mig in bland alla tuggummipoppande och fnissande flickor hör jag deras utrop: "Alltså, jag kan inte fatta att det är dags - det är SÅ STORT!" och "Oh My Goood, Edward Cullen är såååå snygg!"Bion börjar rulla... och alla tjejer i publiken börjar skrika av iver. SKRIKA och TJUTA. Jag har aldrig varit med om något liknande! Som om huvudkaraktärerna inte var på duken utan på själva scenen framför oss! (Tonårstjejen inom mig skrek faktiskt litet med - inombords- fast vuxna jag bara log stort. Det är kul å vara förväntansfull fjortis i grupp.)
Nästa skrik kommer ett par minuter in i handlingen då man ser Edward Cullen för första gången. Sen är det helt tyst resten av filmen, för då är alla så hänförda av handlingen att de glömt bort att de är förväntansfulla fjortisar i grupp...
Nu till själva filmen...
Eftersom boken inte kändes så klockren så hade jag inga speciella förväntningar, därför vet jag inte riktigt vad jag skall sätta för betyg på filmen...
Den skrikande tonårstjejen inom mig skulle säga att den var jättebra. Speciellt uppskattade hon kyssscenen samt scenen i skogen, då Edward sätter händerna mot stenen och fångar in Bella och Bella säger att hon är rädd... Edward tror att hon är rädd för honom, men Bella säger att hon är rädd för att förlora honom.
Den vuxna Fia skulle säga: "Den var helt okej." Hon uppskattade baseballscenen, *älskade* familjen Cullen, den oväntade humorn (speciellt scenerna med Charlie och pepparsprayet... för att inte tala om Jasper och hans min.). Hon uppskattar även att de tagit sig friheter med att blanda in händelser från tvåan för att att få spänning, och lyckas skapa en överhängande känsla av impending doom (eller impending bite).
Den negativa filmkritikern skulle säga "Vackra bilder, lysande biroller men Kristen saknade totalt närvaro. Och Robert var ful." Men faktum är att jag inte vill att någon skall lyssna på denna dissning, det var så mycket som var bra med filmen att jag egentligen inte reflekterade över det alls. Kanske var det inte ens så att Kristen saknade närvaro. Kanske är det så att Bella är en sån karaktär... Och Robert är inte alls ful, han är faktiskt rätt så behaglig att titta på. Litet speciellt utseende bara, ett sånt som man måste vänja sig med. Vad kritikern inom mig dock gillade var hur man lyckats få ihop alla dessa ändlösa "Bella stiger upp, går till skolan, går hem, stiger upp, går till skolan, går hem, stiger upp..." till "several days went by...". Enkelt och bra. Då återstår värdefull filmtid till de viktigare sakerna, samt att filmen får möjlighet och plats att bygga upp storyn bättre, vilket den faktiskt gör (se tidigare kommentar om att blanda in händelser från tvåan för att få mer spänning).
Sist men inte minst vill jag bara nämna de vackra scenerna med höga berg, tallskog och porlande kalla dalbäckar. De tillsammans med ett slags gröngrått filter sätter tonen för det regniga Forks och ger det hela en känsla av tidlös stil.
Allt som allt verkar det ändå som att jag är överens med tonårstjejen och kritikern inom mig att Twilight är rätt så okej. Nu väntar jag med spänning på tvåan!
En liten parantes: Jag förstår inte folk som jämför Twilight med Harry Potter... trollkarlar och vampyrer är inte samma sak, Forks ligger i USA, inte i England, och Harry Potter handlar om barn och Twilight om unga vuxna... INTE SAMMA SAK! Varför inte jämföra Twilight med Buffy, eller med... någon sappy lovestory. Vad som helst, men inte Harry Potter.
