Blindhet

I söndags såg jag filmen Blindhet och har funderat ett tag på vad jag skulle vilja säga om den...

Filmen är baserad på boken med samma namn av Jose Samargo och handlar om en epidemi som gör folk blinda. Det står rätt fort klart att det är en smitta som sprider sig, och för att förhindra att fler drabbas hamnar våra huvudpersoner i karantän på ett gammalt övergiven sinnessjukhus. Allt eftersom veckorna går så blir de fler och fler, och eftersom myndigheterna inte riktigt vet vad de ska göra av dem och ingen vågar ge sig in där för att riskera att sprida smittan, så får "internerna" veckoransoner med mat, men i övrigt så bryts kontakten med omvärlden. Det bildas en maktkamp för mat och vatten mellan de olika avdelningarna så samtidigt som alla försöker lära sig hantera bristen av synen, klara av att tvätta sig själv, mata sig själv, så måste de också utstå gängvåld, våldtäkter, svält och depressioner. Eftersom de lever i sån misär tar det inte länge innan folk börjar dö, och eftersom ingen vågar ta sig in i deras avdelningar så får de själva begrava sina döda ute på rastgården, fumlandes i blindhet. Bland dessa blinda finns också en seende, frun till en ögonläkare som blivit blind efter att han träffat en blind patient. Frun ville inte separeras från sin man, och har visat sig immun hittils mot blindheten. Hon är den som ser den misär de alla lever i, men kan inte heller berätta för någon att hon faktiskt inte blivit blind.

Jag köpte filmen efter min brorsa snackat om boken. Det är väl egentligen inte min smak, men den är faktiskt rätt så intressant. Det är helt klart en dystopisk thriller, inte så karaktärsbunden utan mer konceptuell. Vad skulle hända om alla i världen blev blinda? En efter en, utan förvarning. Hur skulle folk reagera? Skulle folk våga sig ut på vägarna? Hur skulle man bete sig mot varandra? Vad skulle staten göra? Hur länge skulle samhället fungera om ingen kunde leda de blinda?

Jag har svårt att tro att människor kan bli behandlade på så sätt om de skulle drabbas av en smitta för jag lever i tron att människor i kriser som dessa reser sig till utmaningen och tar hand om de sjuka, på de sätt de kan. I det politiskt korreka, socialdemokratiska samhället. Det är dock en intressant toch skrämmande tanke, hur snabbt det skulle kunna eskalera till kaos.

Det som jag saknade med filmen var mer karaktär hos karaktärerna, men samtidigt var det en fin avvägning som gjordes för att lyfta fram idén istället för karaktärer som driver historien. Tror det fungerar bäst som det är just nu. Filmen får en fyra!

The Black Swan

The Black Swan är en psykologisk thriller som handlar om Nina, en ballerina som kämpar för perfektion. Hon vinner huvudrollen i en ny produktion av Svansjön mot den tuffaste konkurrensen, men har problem med att ikläda sig den rollens dubbelnatur och får kritik för att hon är för frigid.

Allt eftersom produktionen fortskrider och Nina pressar sin kropp till det yttersta för den perfekta baletten, börjar hon hon uppleva att konstiga saker händer. Spelar Ninas sinnen ett spratt med henne... eller är det någon som försöker sabotera hennes balett?

Såg denna film på bio med ett par vänner på tisdagen och efteråt var det litet blandade reaktioner. Någon hade suttit och hållt för ögonen i ungefär halva filmen, en annan var chockad och mållös, en tredje tyckte inte scenerna med de kusliga händelserna var så scary, men att det var irriterande att försöka lista ut vad som skulle hända härnäst.

Jag var mest chockad över hur jag klarade av att se filmen. Det är inte en skräckfilm men den hade ett par riktiga "hoppa-till"-scener där jag skrek av förfäran. Men det var mest härligt pirrigt. Det var inte skrämmande så som det kan vara då hjälten jagas av en mördare som plötsligt hoppar fram från en gardin. Denna var skrämmande men litet overkligt, och mest jobbigt för karaktären Nina, därmed litet jobbigt för mig som såg det. Jag knöt inte an till storyn så mycket för att jag har svårt att uppskatta balett, men Natalie Portman är lysande som den litet skygga och ångestdrabbade Nina, vilket vägde upp för detta.

Precis som en av mina vänner satt jag och försökte klura ut vad som var vad och ett par teorier slog mig:

Nina lär känna en balettdansös, Lily (spelas av Mila Kunis), och en tanke som slog mig rätt så tidigt var att hela storyn skulle kunna ta en Fight Club-twist. Eller en A beautiful mind-twist, kan man väl också kalla det.

En annan teori som slog mig gällde Ninas mamma, en riktig curlingmamma som daltade med Nina och var litet passivaggressiv. Det gav mig litet Norman Bates-vibbar (ni kommer väl ihåg psycho)?

Vad som egentligen var sant förtäljer inte denna recension, då jag inte vill spoila er. :)

Det är i alla fall tveklöst att filmen hade en tyngd likt de stora klassikerna, att Natalie Portman gör en lysande roll och att filmen var rätt så okej. Men den kommer inte ligga och skava i mitt undermedvetna. Har litet olustkänsla fortfarande, minns en scen speciellt där jag tjöt rätt så högt... För det så får den 3 pliés av 5 möjliga.