Kontemplerar livet

Allt och alla förändras... Även om vi följer samma rutin dag efter dag, åker till samma jobb, träffar samma människor och tror att vi inte gör något annorlunda så förändras vi. Din arbetskamrat slutar, du blir sjuk, du går upp/ner i vikt, dina vänner skaffar barn, du och din sambo växer sakta men säkert ifrån varandra. Yttre händelser påverkar det inre livet, får oss att reflektera över och omvärdera vår egen situation. Ibland kommer vi fram till att vi trivs med situationen, men ofta så leder förändringen till att man själv behöver göra en förändring för att trivas igen. 
När man sedan inte är helt på det klara med vad man vill göra av sitt liv så medför förändringen en massa förvirring. Så är det i mitt fall. Nu när jag får tid över för att sitta ned, koppla av och fundera så kommer ofta tankar om livet i allmänhet och om yrkesval i synnerhet. Vem är jag? Vad vill jag? Är jag på rätt bana? Omger jag mig med bra människor? Är jag där jag vill vara? Gör jag det jag vill göra? Jag har aldrigt haft några fasta mål, alltid följt med strömmen och det har varit en trevlig åktur. Men nu har strömmen stannat och jag är inte helt nöjd med vart jag hamnat, men vet inte vad som krävs för att jag ska bli nöjd igen.

Många människor drivs av att göra karriär och tjäna stora pengar. För mig är det inte intressant. Ett jobb ska vara meningsfullt och inspirerande, man ska ha kul, ha en ok lön och framför allt ha trevliga arbetskamrater och en lagom stressig arbetsmiljö. Jag vill göra mina åtta timmar, sedan kunna åka hem och koppla bort jobbet. Jag vill omge mig med ett stort gäng vänner, aldrig riktigt växa upp, jag vill hitta på massor med saker som  t ex brännboll, kubb, skidåkning, jag vill åka på mässor, jag vill nörda loss. Men vad vill jag arbeta med med? Var vill jag bo?

Baz Luhrmann sa i sin sång Wear Sunscreen att man inte skall känna sig skyldig om man inte vet vad man vill göra av sitt liv, och att några av de mest intressanta 40-åringarna han känner fortfarande inte vet vad de vill göra med sina liv. Men visst hade det varit skönt med en liten hint...? Som i Fågel-Fisk-Mittimellan, med någon som ropar "nu är det varmt!!!" när man kommer närmare målet, närmare den ultimata lyckan. För vi vet ju alla att vägen till den ultimata lyckan kan gå i kringelkrokar, det kan vara något helt annorlunda än vad man först väntade sig....

Svar på ovanstående existensiella frågor mottages tacksamt.

Och så adderar vi en nypa ångest...

Dag två på baksmällefronten har gått desto bättre. Svårt att röra höger knä och stel i nacke, men mycket piggare. Dagen spenderades med att vakta på lärare för att få tillbaka uppsatsen (som jag misslyckades med) och spela mulle på Kåren. Kvällen spenderades med att se på HV71-Frölunda och spela Riket. Har även betalat räkningar och sorterat litet papper.

Är dock arg på mig själv för att jag skjuter upp de viktigaste sakerna, som gå till AF, skriva CV och söka jobb. Vad är det för fel på mig? Vill jag vara fast i ett vakuum? Jag längtar ju efter att flytta, men kan bara inte få tummen ur för att göra det som krävs av mig. Varför är jag så ambivalent? Det är ju ingenting fel med att flytta och börja jobba på riktigt. Jag ser fram emot att skapa ett nytt hem med min älskling. Jag behöver slå mig själv i huvudet tills jag tar tag i saker och ting.

Sen så hjälper det ju inte att vi pratat så länge om att flytta att de flesta tror vi är halvvägs iväg nu. Det börjar vara dags att bestämma sig, vart blir det och vad blir det? Vi skulle gärna ha bestämt det för en månad sen, kanske hade vi gjort det om jag vart litet mer ambitiös. Iofs, just nu hänger allt på T:s omtenta som dessutom är försenad, och på min revidering som jag inte känner att jag stressat på så mycket som jag borde ha gjort.

• Jag är för saktmodig.
• För trygg av livet i Luleå med skolan, vännerna och kvantum.
• För osäker på min egen förmåga. (Klarar jag av ett riktigt jobb? Klarar jag av att fixa pappersarbetet som krävs? Kommer jag misslyckas så är det ju inte bara jag själv som blir lidande utan även T. Och han har ju nog med sina egna kamper.)

Nu gäller det att klippa navelsträngen... och att komma ihåg: det finns ett liv efter Luleå.

/Fia over and out