The D-word

Idag nämndes det. Ni kan ju tänka er att jag var ganska nervös. Jag menar, det är inte varje dag man sitter där och talar om att...

skriva D-uppsats.

Examensarbete.

Examen.

Man börjar tänka på miljoner saker i ett. D-arbetet är det sista jag gör på universitetet, it better be damn good! Vad ska man skriva om? Vill skriva om något jag är intresserad av, för då går det bäst. Vad är jag intresserad av? Demokrati och mänskliga rättigheter, men anpassat på vad? Och vilka kommer tycka den är intressant sen? Borde jag inte skriva ett exarbete för kommunen så jag kan få in en fot där så jag kan få möjlighet till jobb där sen? Vad ska jag nischa mig med då? Eller skitsamma, ingen kommer vilja anställa mig hur som helst, jag är en enda stor fejk och de kommer se igenom mig. De kommer skratta... och jag kommer gråta... hela vägen till soc.

(Eller till Tommy, om han får ett jobb så han kan försörja mig).

Mina klasskamrater försökte lugna mig lite genom att säga "Så där tänker vi alla..." Yeah right. Inte som mig. För jag är en bluff på riktigt...

Min kusin sa igår att universitetsstudierna egentligen bara ska visa att vi är kapabla att bli formade, att vi kan lära oss. Sen är det brukligt att man får gå internutbildning och borsta av kunskaper och lära sig en del nya saker.
Det kändes lugnande då. Men idag känns det inte lugnt. Inte lugnt alls. I'm a fucking fraude!

/fraude out