"¨The things we owe", a.k.a. "Wake me up when September ends", a.k.a. "Bitter sweet Symphony"

: the soundtrack of my mood.

Nu är det sista helgen i Trelleborg. Håller på att packa ihop mitt liv i små lådor och under tiden som jag gör det så finner jag saker som fört med sig minnen, och så fastnar jag i det förflutna. I första fasen var allt spännande, sen nu börjar jag komma in i någon slags tung fas där jag bara vill få det överstökat.

En del saker jag packar med mig har jag ju köpt till just denna lägenhet som har min och T:s något förvirrade komrpomiss-stil. Det kan vara något jättevackert som jag har propsat på att vi  m å s t e  köpa, men nu när jag ser det framför mig så passar det inte in i det nya hem jag vill skapa. Det tillhör inte den jag är längre.
Då känns det tungt när man inser att man måste göra sig av med det, och ofta så åker föremålet ned i packningen ändå för att jag hyser någon slags förhoppning om att finna en plats för det i mitt nya hem.

Det får bli en slags andra sortering då jag har kommit på plats. Eller så hamnar sakerna på vinden för att jag avvaktar en tid då de återigen kan passa in med den person jag är.

Äsch, som min gode vän Samuel Anders (Battlestar Galactica) säger:

"Lighten up a little bit. It's only the end of the world."

Blod, svett och tårar

Det kännetecknar gårdagen rätt bra.

Igår, som ni alla vet, flyttstädade jag och T lägenheten i ett svep. Ingen av oss trodde att det skulle vara så jobbigt som det blev, men då hade vi kanske inte tänkt på hur jäkla sunkig lägenheten varit. Ovanpå skåpen i köket låg ett lager med damm som T aldrig städat sen 2002. För att nå överallt var han tvungen ställa sig på diskbänken och stå hukad över skåpen i en konstig ställning vilket var... rätt så påfrestande. Själv tog jag hand om ett par andra besvärliga områden, bland annat den fastklistrade mattan av damm under frysen. Det var jobbigt, men på grund av mitt redan då begynnande ursinne hade jag nog med explosivitet för att klara av jobbet.

Hela flyttstädningen tog från halv två till tolv, och när klockan slog midnatt tog vi vårt pick och pack, sa ett sista hejdå till alla våra vänner, lämnade över nycklarna till lägenheten, grät en del och åkte iväg. (När vi åkt en bit ut på motorvägen kom vi på att hellyset inte fungerade, så vi har kört med halvljus i mörkret hela vägen till Älvsbyn... Som tur är bor T:s favvomekaniker inte långt härifrån, så vi hinner nog fixa det i helgen.)

När vi kommit en bit slogs jag också av en ganska lustig sak, så jag sa till T: "Har du tänkt på en sak? Vi har inget hem nu längre." Vi är hemlösa. Allt vi förfogar över är ett stycke Mitsubitchi Lancer, två katter, en kattlåda, 6 stycken blommor och litet annat dret. Nu är det verkligen bara jag och T mot världen. =)

Och snart börjar ännu en lång och strapatsfylld resa... men tills dess tänker jag vila upp mig gott här hemma på bojn och äta massor... =)
/Fia over and out

Skänken från ovan...

En sån där bakissöndag (superkul fest igår med I, M och litet löst folk), förutom att jag saknar en skänk. Detta kommer sig av det faktum att mina föräldrar varit här och hämtat den, eftersom den antagligen är för ranglig för att ta till skåne, och för att den ändå bara var till låns.

Flytten känns närstående. På grund av att februari har x antal dar för litet, och för att flyttfirman behöver upp till sex dagar för att packa ihop och transportera, kommer vi också bli tvungen att beställa flytten tidigare än jag förväntat mig. De sista dagarna - då lägenheten är urstädad - kommer jag och Tommy befinna oss i Älvsbyn. Hoppas att inte alla Luleåvännerna blir allt för besvikna på den förkortade kvarstående tiden. Jag själv är litet besviken men samtidigt så förväntansfull att det är en svår balansgång.

Nu ska jag lösa upp mig i litet te och slutet på Tidsresenärens Hustru.
/Fia over and out